Jag hade varit hos käkkirurgen och tagit prover ett par veckor innan på̊ remiss från min tandläkare. Någonstans kände jag att det inte stod rätt till redan innan besöket. Men att få det bekräftat kändes otroligt märkligt. Som om det inte handlade om mig. Den allra första tanken jag tänkte var på mina fyra barn. Två̊ av dem bodde fortfarande hemma. Hur skulle de ta detta!? Vilken prognos hade jag? Hur illa var det? Skulle jag dö? Jag cancer! Nä....det kunde väl inte stämma!? Även om jag känt det på̊ mig så var det svårt att ta in.

Processen satte igång direkt. Provtagning och undersökning på̊ öron- näsa- hals för att se om det fanns förändringar på̊ andra ställen i området, vilket man inte kunde se. Därefter blev det bokad tid hos röntgen och hos tandläkare för att ringa in vad som behövde göras innan själva cancerbehandlingen. När jag väl satte mig i bilen så grät jag. Som per Gessle sjunger ” här kommer alla känslorna på̊ en och samma gång”, för det var det verkligen.

Under två̊ dagar pratade jag med barnen och gick igenom hela känsloregistret. Sorg, ilska, besvikelse, tycka synd om, för att sen acceptera läget. Det fanns inget jag kunde göra mer än att ta hand om mig på̊ bästa sätt, och skapa de bästa förutsättningarna för min kropp att läka. Resten lämnade jag över till experterna i Lund.

Alla inplanerade besök gick väldigt snabbt och sen var det dags för planeringsmötet i Lund där jag skulle träffa hela ”mitt” team, för det kändes verkligen som mitt. Alla dessa fantastiskt duktiga och trevliga människor. Det var bara att ringa om man hade frågor eller tankar kring det som skulle hända. Redan efter knappt fyra veckor från det jag fick mitt besked var jag opererad. Tanken var att jag skulle få cellgift efter operationen. Men det konstaterades under operation att jag skulle få både strålning och cellgift under 7 veckor efter operation för det fanns mikrodelar kvar som man ville förvissa sig om försvann med detta.

Tre veckor efter operationen var det dags för nästa fas.....strålning och cellgift. Det är två̊ tuffa behandlingar var en på̊ sitt sätt. Min väg genom detta blev fokus på̊ att försöka äta så bra jag kunde (när jag kunde), att vara ute i naturen varje dag på̊ något sätt, jag satt ofta under ett träd och mediterade eller bara andades. Jag försökte leva så normalt som möjligt när inte trötthet eller illamående tog över för mycket.

Jag umgicks med vänner och familj, läste, tittade på̊ film, lagade mat, tvättade, levde på̊ som vanligt. Jag var öppen med allt om sjukdomen och behandlingen med barnen när de hade behov av att prata om det. Jag fokuserade på̊ ”det friska”. Jag ville inte bli min sjukdom. Jag hade en blogg, som jag startat några år tidigare, som jag började skriva i om allt jag var med om under hela processen som blev väldigt uppskattad av både min familj och andra som jag inte kände. Ingen behövde egentligen ställa några frågor eftersom de redan läst om det. Det blev som ett andningshål för oss alla. Alla visste vad som pågick och det fanns utrymme för att prata om andra saker istället.

Den 8:e oktober 2014 avslutade jag mina behandlingar. Nu skulle kroppen återhämta sig och läka. Det som fanns kvar och som var lite svårläkt var en benblotta i underkäken. Men försökte på̊ lite olika sätt att läka detta utan framgång varpå man tyckte efter ett par års tid att jag skulle prova tryckkammarbehandling. Ett alternativ som jag inte tyckte lät lockande alls. Jag blev i samma veva kontaktad av en bekant som arbetar med medicinsk laser som erbjöd sig att hjälpa mig att försöka läka benblottan med laser istället. Jag behandlades 1gång/veckan under några månader vilket gjorde att blottan läkte ihop. Här går meningarna isär inom expertisen om det verkligen var lasern som läkte. Vissa är väldigt nyfikna och öppna för nya lösningar medan andra stänger dörren. Det viktiga tycker jag är att det fungerade for mig. Kanske det kan göra det för andra också̊?

I januari 2020 blev jag friskförklarad. Även om jag känt mig frisk länge så är det ändå ett bevis på̊ det på̊ något sätt. Processen är klar, och tacksamheten jag känner varje dag år enorm. Ta hand om varandra och glöm inte det som är viktigt.